Lyckligt lottad utan att alltid förstå det

Lyckligt lottad det är jag, utan tvekan.Livets pärlband är mer glänsande än jag vågat drömma om. Genom alla möjligheter som serverats på min livsbricka utan att jag själv satt ett strå i kors, erbjuder mej både "ups and downs" men för det mesta helt ofattbara ups. Mitt liv är fyllt av stunder  då jag har möjligheter att uppleva, skapa och växa. Jag förstår inte alltid hurudan tur jag har, men jag gläds över mitt rika liv och allt det som jag fått vara med om.
Ju längre jag lever inser jag att lyckan inte alltid syns med blotta ögat eller att det att det skulle vara en ständig känsla eller något som erbjus automatiskt på en bricka. Ibland kan jag titta på mej själv, som om jag vore en utomstånde varelse som sitter i utkikstornet och tittar ner på mej själv. Jag måste medge för mej själv att kvinnan jag ser, att hon inte förstår hur hon är nästan liksom speciellt lyckligt lottad. Man som tur så är dessa stunder speciellt viktiga för självreflektionen och för att kunna med en varm glädje öppna mitt hjärta för tacksamhet.

Jag är född till en stor, högljudd och brokig familj. Den familjen är som en värdefull skattkista fylld med förjyllda pärlor, där alla pärlor är unika. Familjens kärlek, högljudda möten, skratt och gemenskap ger både bekymmer och energi. Att vara omgiven av många kära ger en känsla av trygghet och lycka, som är svår att mäta i ord. Alla mina syskon och deras  unika familjer  fyller livet med värme och liv. Det är i de små ögonblicken tillsammans, oavsett om det är kaotiskt eller lugnt, som den verkliga skatten i att ha en stor familj blir mest synlig.
Det är i stunder av gemenskap som t.ex. vår tradiotionella "pepparkaksbakfabrik", som man inser hur rik man är med en stor familj. Men för att inte detta ska låta för overkligt och på något sätt förgyllt, så det är klart att en stor familj också är utmanande och kräver lång stubin, flexibilitet och ännu mer förstålse för olikheter. Dessa olikheter slipar en som vattnet slipar pärlorna och de gör att alla får o0ch måste växa till sej fortgående. Att se hur varje familjemedlem bidrar till helheten och berikar tillvaron på sitt sätt är en påminnelse om den oerhörda rikedomen i att ha många kära omkring sig.

Även traditioner är en viktig del av en stor familjs liv. Genom traditionerna förmedlas värderingar, skapar minnen och förenar generationer. Ett sådant exempel är jular där alla samlas för att njuta tillsammans. Kusinkärlek - ett speciell band som skapas mellan kusiner - är också en värdefull del av den stora familjedynamiken."

Utan att detta skall bli långrandigt så försöker jag berätta för er, men också för mej själv, att livet är så härligt med nära och kära men harmigt nog så förstår man inte, eller åtminstone inte  jag förstår, att njuta och värdesätta lyckan som finns inom räckhåll. Det blir alldeles för ofta att jag gnäller på små saker i livet, som om de skulle ha någon betydelse. Efter några dagar kommer jag inte ens ihåg vad det var som jag marrade över. Alltså nu ska jag försöka förstå hur lyckligt lottad jag är.

Allt var bättre förr...

Det känns som om man i vår tid behöver vara rädd om det som man säger och tycker för att inte såra någon. Jag tycker faktiskt att det är tråkigt och direkt ledsamt att alla ska vara så "neutrala och sensitiva" samtidigt som endel får eller är, helt bedrövligt oförskämda. Var är den där gyllene mittvägen där man kan vara av olika åsikt och få lite färg på samtalet. Jag är en 50-årig kvinna som tycker att många saker var bättre förr. Det betyder inte att jag skulle vilja leva i "då-tiden" men jag vågar och vill påstå att många saker har "gått för långt". 

Min son tog en hundvalp och vi alla i familjen var och är jätteglada för den saken. Vi har alltid haft hund hemma så jag vågar påstå att vi vet en hel del om hunduppfostran. Men nej, det visade sig att jag måste kasta alla mina uppfostringsmetoder i sopkorgen och börja helt om eftersom nu ska hundvalpar uppfostras utan att man nekar dem. Jaa-a, ni hörde helt rätt!! Man ska uppfostra den rätt så vilda hundvalpen med att erbjuda den andra aktiviteter utan att behöva använda ordet nej. Men här kommer min åsikt. Nej, är ett helt jätteanvändbart ord. Nej, du får inte! Nej, du ska inte! Nej, du gör inte! osv, osv... Inget är ju bättre än klara och tydliga kommandon. Ingen hund har blivit ledsen eller upprörd eller farit illa pga "nej" ordet. Så efter en diskussion med "husse och matte" så bestämde vi oss alla för att ge klara och tydliga nej:n. 

Och hur är det med våra barn? Jag tycker att även där har vi låtit det gå mot ett håll som inte är bra för någon. Barnenkonventionen ger ledtråden till vilka rättigheter barnen i vårt samhälle har men ingenstans står där att barnen har rätt att välja vad de gör, när de vill göra och hur de vill göra och med vem. Barnen behöver trygga vuxna som vågar säga "nej, nu ska vi inte vaka utan nu ska du sova och vi vuxna vakar!". Detta helt utan att man måste förklara sig. "Nej, vi ska nu inte stanna på dagisgården utan nu går vi hem". I dessa fall är det också helt klart att de vuxna har ensam bestämmande rätten.  Det är så sorligt att unga föräldrar inte vågar visa att familjelivet inte ser ut som bilderna och storyna på instagram eller sociala medier annars heller. Faktum är ju att barn gnäller, marrar, tjurar och är skitiga efter en höstlig dagisdag. Ibland måste man halft tvinga dem hem för att de skulle hellre vilja leka med kompisarna på dagisgården. Men jag skulle vilja säga att det är naturligt att det är så. Barn kan inte bara gå vitklädda som på ig. Det är inte sunt. Det är inte heller sunt att 8 åringar är så uppkäftiga att vuxna inte har en chans att klara sig med dem.

På ig har jag sett flera bilder där man visar barn som gör saker som jag gjorde som barn t.ex. klättrade iträden och ingen funderade någonsin på att man måste veta varje minut var jag håller hus eller vilka risker mina lekar har. Texten till dessa bilder lyder ofta "Jag är lyckligt lottad eftersom jag har upplevt denna tid". Jag håller med och det gör inget att jag låte gammal. Jag vågar påstå att vi gamla har en sundare jag-bild och har haft mindré ångest än dagens ungdom. Nu känns det som om alla vore så beroende av utomstående åsikter. Får jag likes? Är jag tillräckligt lik andra eller tillräckligt olik så människor ska märka mej? Jag hörde att någon ung man rest till Istanbul för att fila sin skalle mindre för att han tyckte att spegeln visade en för stor och missformad skalle. Va i helvete??? För stor skalle, jag kan ärligt påstå att jag aldrig tänkt på att ens titta på min skalle i spegeln. Jag har bara någongång tittat på mitt bakhår och kunnat le åt det och tycka att jag har a really bad hairday.

Det som gör mig riktigt upprörd är den könsneutrala diskussionen. Jag tycker att alla människor har rätt att identifiera sig som vilket kön som helst men jag tycker att diskussionen har halft vrickat år fel håll även här. Jag vill framhäva min kvinnlighet och prata om mig själv som en kvinna. Jag vill inte vara könsneutral även om jag gärna låter andra vara det om de så vill. Men ibland känns det som om det vore fel att leva upp till kvinnliga stereotypen. Jag har inget emot det. Jag vill klä upp mej feminint, jag vill kunna medge att min fysik inte kan jämföras med männens och jo ibland har vi inte samma möjligheter som männen pga könsliga utgångsläget men det betyder inte att jag är ett offer, är sämre eller att jag blir upprörd för att min kvinnlighet gör mig annorlund än männen. Är det fel att säga pojke eller flicka till ett barn? Nej, det tycker jag inte men det blir fel i det skede om barnet har utmningar i att kunna identifiera sig med könet. Men diskussionen i samhället låter som om de flesta identifierar sig som något annat än flicka och pojke, och så är det ju inte. Låt oss inte göra vårt samhälle till en hög av unika minoriteter där man inte mer vågar prata om saker och ting som de är. Alla kan inte bli upprörda över alla saker, så är det. Men låt oss prata om saker så att alla förstår alla och att minoriteter är lika ok som majoriteten. Våga sätta gränser så att inte vi hamnar kämpa för gränslöshetens "följdsjukdomar".

Turisten Anne

Pandemin är verkligen inte över men i mitt huvud är det som ett skruttigt äpple som jag har glömt i väskan. Det finns där, stör mej så sjutton men trots det så glömmer jag att ta bort det. Under hela pandemin har jag inte rest utomlands. Varken till Tallinn eller Stockholm eller något annat ställe heller. Jag har saknat mest den känslan som jag har just före flyget lyfter och jag njuter för jag vet att hela resan är ännu framför mej. Nu äntligen hade jag möjligheten att resa till Stockholm med mina kollegor. Uuh, häärliigt!! Mitt packande påminnde om ett packande då man reser världen runt på 3 dagar. Jag stoppade ner byxor, kjolar, toppar, tröjor osv och jo alldeles rätt märkte ni att allt jag skrev var i pluralis. Detta ledde till packnings over-load och ett nytt försök. Jag skulle ju vara på resa enbart 2,5 dagar. Jag är ju dessutom packandets experts så vad hände det för miss nu då? Det kallar jag för överiver. Så enkelt är det. Alldeles för ivrig. Tänk jag kunde äntligen klä mej ’lite bättre’ och använda högklackat. Äntligen kunde jag andas in av Stockholms atmosfär. Eller rättare sagt Stockholms atmosfär ur ett turistperspektiv. Jag ville vara en superturist. Så blev det också…det blev måndag och det var dags att äntligen vara en av de lyckliga turisterna i Stockholm. När jag kommit till hotellet kom första bakslaget. Hur kunde min muminsvenskan låta så skit? Värre än Tommi Mäkinens rallyengelskan. Efter ganska många harklanden och många ’jag är mumin’ meningar så började min svenska löpa och plötsigt kunde vi i receptionen prata om förutom väder och vind så också om världsläget. Drottninggatan kändes under mina finska fötter underbart internationell. Jag kunde skratta åt mina tankar men fötterna liksom studsade framåt. Jag andades in alla språk jag hörde, alla nationaliteter som jag bara kunde gissa mej till, vårvädret som visade mej sin bättre sida och dofterna som tävlade om utrymmet i kvällsluften. Jag ville sitta på cafeer, bistron eller bara på trappan där många satt och åt glass. Gamla stan liksom ropade på mej ’kom Anne på besök, kom fort. Jag har inte sett dej på evigheter! Välkommen mumingumman!’. Jag gick och gick och gick. Så länge att i min iver hade jag inte märkt att stegen hade fört mej över 6km från hotellet. Som turist räknar man inte med kilometrar som tur. Att spatsera tillbaka i lugn och ro i den tystnande staden kändes lugnande. Eftersom ja inte tycker om mörker älskar jag vår- och sommarkvällar. Osäkerheten som mörkern ställer till med kom aldrig. På mitt underbart speciella hotell satt jag ännu på den värmda och inglasade innergården med ett gott glas vin. Att observera omgivningen från sin mjuka soffa är underbart fastän man aldrig får svar på sina oändliga frågor. Var bor kvinnan i rött? Vad har mannen som ser ledsen ut fått uppleva? Nästa dag var jag inte bara en turist utan också en seminariedeltagare. Det känns alltid bra och speciellt. Man blir liksom delaktig i ett mindre sammanhang. Denna gång lärde jag mej mer nytt än på länge. En femtio åring lär sej sällan så mycket nytt under ett seminarie. Så jag hade tur. Jag kände mej som en helt ny, oanvänd svamp som sög i sej vatten för första gången. Wau, underbar känsla. Stockholm visade sej sin bästa sida även nu. Solen sken och full av ny kunskap fortsatte turist Anne sin första resa efter pandemin. Andra dagen shoppade jag och njöt av cafeerna med kollegorna. Även nu dock många steg💪🏻. Kvällen blev mer än fin! Scarpetta bjöd på gratis skumppa, kändisar och bra mat och service. Underbart!! Jag är säker på att allt som nu kändes underbart skulle inte under en vanlig resa ha kännats så. Men längtar man efter nåt i över två år så då känns det mesta underbart och man fastnar inte på små detaljer. Att skratta med kollegor i en annan miljö än den vanliga, känns så bra och att skratt förlänger livet så är jag väldigt övertygad om. Den sista resedagen är alltid underlig. Man vill liksom inte hem samtidigt som man bara längtar hem. Resor ger mycket och åtminstone alla mina sinnen blir fyllda med nya erfarenheter men jag vill så gärna åka hem och sova i egen säng och gå omkring i bekanta vrån med mina lite slitna yllesockor. Att man använder sej av det slitna uttrycket ’borta bra men hemma bäst’ stämmer på mej, absolut. Men det blev en otroligt fin öppning på min turistsäsong post pandemin.

Jag Anne Christina på svenska

Välkommen till min. Bloggen om en vanlig medelålders kvinna och mitt vanliga liv. Detta är min första svenska text och jag önskar verkligen att det inte blir min sista. Kanske ni har läst mina finska texter men ändå tänkte jag börja med en liten presentations text. Förrän jag går vidare vill jag be om ursäkt över min svenska. Jag lider av ett ’språkhandikapp utan like’. Jag kan inget språk ordentligt och ser inte mina skrivfel men jag tänker att det är en av mina säregenskaper. Hoppas ni inte låter denna egenskap förstöra läserfarenheten. Om det gör det så är det harmigt för jag tänker inte ’rätta till’ texterna med nåt program eller nån ’språkpolis’ för då försvinner ju min säregenskap.

Som bäst håller jag på och kravlar igenom mitt jubileumsår, dvs. 50 år blir fullt på hösten och jag är så glad över det. När jag fyllde 40 år hade jag en två år lång ålderskris och det var förfärligt. Nu, ja nu njuter jag bara av livet men på ett annat sätt än för tio år sedan. Förstås! Mycket har är hänt på 10 år och på 50 år. Jag är till sinnet en optimist och en människa som tror på att allt ordnar sej. Det syns på mitt sätt att leva. Ingenting känns liksom för svårt och det finns nästan inget som får mej att känna sej nedslagen. Jag älskar livet i sej och har redan för länge sedan accepterat att jag är full av ’gjutfel’. Jag har svagheter utan like, mitt utseende är inte något att hänga i julgranen men jag är faktiskt ändå jättenöjd, mina talanger är få, jag har inga meriter som man kan brassa med och om man googlar mej så finns det bara vardagsblider från min ig. Denna Anne Toivanen påverkar ingens liv. Men denna Anne Toivanen är ändå nöjd. Många tror eller har för sej att mitt liv har varit lätt och att solen har gassat in på min rishög hela livet men jag tror att jag har fått min beskärda del av skiten. Trots det orkar jag och vill jag inte bli och rulla i skiten som varit. Det ända jag vill säga är att min skitsmet har varit verkligen skitig och illaluktande! Har vi inte alla?! Men det som jag inte någonsin tänker göra är att jämföra människors ’skithögars’ storlek. Det är så onödigt. Jag har levt i ett förhållande hela mitt liv, jobbat på ett ställe och fått en familj. Ett av allt😉. Tre barn har jag dock. Mina fantastiskt fina barn. Jag är så stolt över dem. Har bara några få goda vänner men dessa nätverk är starka som fan. Under min ålderskris förstod jag att börja gallra. Energitjuvar är direkt ett hot mot hälsan. Jag vill må väl. De människorna behövde mej troligen lika lite som jag behövde dem. Jag har inga speciella kunskaper eller talanger eller styrkor. Är och har alltid varit en vanlig människa. Kommer inte ihåg att jag någonsin varit bäst i något men har blivit tvåa, fyra, sjätterea osv. Men ändå är jag nöjd. Älskar mitt liv, min familj, mina vänner, mina släktingar eller kanske nu inte alla😂, min bil, motorcyklandet, mina skor, mitt hem som verkligen inte skulle få plats i någon inrednings tidning, min vanlighet och min självkänsla som är ganska sund. Nu kanske ni fick en liten bild på mitt vanliga jag. Det kommer mer om mej nästa vecka.